Alice är framgångsrik caféägare. Hon sitter utanför sitt kända bokcafé och pratar med en journalist om sina framgångar. Det är jag som är Alice. Det är jag som berättar om hur jag följt mina drömmar. Det är jag som ska berätta för journalisten hur allting började.
Men denna inledning har inte med något annat att göra. Det hela börjar egentligen efter en bilolycka. Varför jag nu någonsin skulle prata i telefon när jag är ute och kör i svårt väder är ett stort mysterium.
Det står en skugga över mig när jag vaknar. Hånande lämnar den mig åt mitt öde. Fastkedjad i en sjukhussäng. Av någon anledning ligger min dagbok på bordet och när jag plockar upp den upptäcker jag att det finns en hårnål. Självfallet förstår jag genast att det går att låsa upp kedjans hänglås med denna. Väl befriad så söker jag igenom rummet.
Panik!
Jag måste hitta något som kan ta mig här ifrån. Fönstret bara skramlar lite när jag rycker i det. Badrummet, det kanske finns ett till fönster där.
Ingen tur. Men badkaret är fullt med konstiga saker och jag letar igenom för att hitta något. Det känns väldigt ologiskt på vad som Alice tycker är användbart och inte. Av någon anledning så måste jag göra det i en fast ordning innan jag kan gå vidare…
Nä sorry jag kan inte relatera och känna mig som Alice. Utan jag funderar hela tiden vem är detta spelet menat för? Oengagerat tar jag mig vidare i spelet. 2 timmar senare är jag tillbaka på startmenyn. Va fan, har jag redan varvat det?
Skulle jag rekommendera det till någon? Nej, för jag känner ingen som gillar lätta peka-klicka-spel som är intresserad av en (typ) trettioåring kvinnas liv och hur hon kom fram till hur hon skulle följa sina drömmar. Jag köper inte heller storyn, den är helt enkel för klyschig.
Men gillar du feel-good-berättelser (även om du vanligtvis inte så intresserad utav spel) så tror jag detta kommer passa dig bättre än vad det passade mig.
