Demonen rusar emot mot mig, där jag ligger nyvaken och fastkedjad mot altaret. Jag tittar på medan jag sliter loss min vänster hand och krossar kraniet på demonen, som antagligen inte ville kramas.
Övernaturligt stark sliter jag loss från resten av kedjorna. Det känns så sjukt malplacerat i ett rum där ockult har beblandats med vetenskap, i en till synes övergiven rymdstation på mars. Rummet får dessutom de värsta slakterin att blekna i jämförelse.
Men det är inte tid att oroa sig över silvertejp och potatis nu. För även om jag saknar mänsklig kontakt här så kryllar det av alla möjliga slags demoner. Demoner direkt hämtade från helvetet. Och en ettrig andriod tjatar om och om igen att jag kan inte förstår, det var för vetenskapen osv osv. Uppenbarligen skiter jag i allt det där ändå och förstör allt i min väg.
Det här är inget trevligt litet fredsmöte med te och kakor. Här är det tunga vapen och utrotning på gång. Det är någon form av metalmusik som dundrar och väldigt mycket kletigt blod.
Jag svänger runt några banor och det är verkligen läckert. Det är blodigt och våldsamt (vilket tåls att säga många gånger), även om jag har för mig att första pixliga Doom var blodigare. Personligen tror jag att Id Software inte har gått efter en realistisk stil utan det känns som de lagt ett filter av cartoonish över det hela. Oavsett så är det riktigt snyggt.
Doom är dock lite på gränsen till irreterande repetitivt, men det är ett fps så jag förväntade mig inte så mycket mer. Efter några timmar känner jag mig däremot lite konstig. Inget pixlar har någonsin fått mig att känna mig som en psykopat (det är ju bara pixlar). Men jag mår illa. Det går snart upp för mig att demonerna har kastat en förbannelse på mig. Jag är åksjuk och det finns inte en chans att jag kan stanna kvar på Mars för att se hur det slutar.